När ens barndoms idoler går över till andra sidan är det lätt att bli väldigt berörd. De har liksom aldrig blivit äldre än vad de var i TV eller på film eller hur man nu såg dem som barn. När det gäller
Brasse Brännström, så blev hans, Magnus och Evas "Fem myror är fler än fyra elefanter" mest mina barns förebilder och favoriter, men jag såg det också - kanske i smyg och förstod saker så mycket snabbare än i skolan!
På senare år tycker jag också att filmen "Bäst före" där Brasse spelade en av huvudrollerna, var riktigt stark med hög igenkänningsfaktor.
Vad som också händer när en person i ens egen ålder, eller någonstans i närheten av ens egna levnadsår, försvinner, är att ens egen kommande död blir allt mer synlig.
Vi lever inte i evighet och det är samma känsla som vi får när en förälder vandrar vidare. "Nu står jag på tur", "Nästa gång är det jag",
(Om ordningen följs korrekt och det ska den ju). Och trots att det är så uppenbart och man aldrig vet hur lång tid man har är det så oerhört svårt att leva medan man kan och ta ut svängarna, istället för att planera för bättre dagar någon gång i framtiden.
Vi blir mer medvetna om livets slut när vi blir äldre, men det är ändå under ungdomen vi är bäst på att leva livet. Men inte ens de unga kommer ifrån känslan av att "Allt kommer att bli mycket bättre bara det eller det händer"."Jobb", "Kärlek", "Bostad", "högre lön", "utbildning".....Vi vill ha så mycket som möjligt av det som får oss att må bra. Eller det som vi tror får oss att må bra. Kanske är just ålderdomen ett anitiklimax, kanske har vi haft den stora glädjen och lyckan av att ha varit med om allt vi ville - upplevt kärlek, gjort
karriär med ett jobb vi tyckt om, fått barn om vi ville det, sedan inser vi att this is it. Jag vet inte
Jag vet bara att det där vemodet finns i nästan alla av oss och att det kommer mer och mer ju äldre vi blir, att exempelvis Brasse bar på det. Kanske är det inte meningen att livet ska vara en räcka av levnadsglada dagar och framgångar - kanske ska vi lära oss att det räcker med att vi är hyfsat lyckliga ibland och ibland är vi inte det, men det funkar ändå. Att bära på ett vemod är inte detsamma som att vara deprimerad. Tror jag i alla fall.
Jag citerar från
Aftonbladet idag där man intervjuar Brasses kollega
Magnus Härenstam och där Aftonbladet dessutom citerar från
TT.
– Vi har inte setts så ofta på sistone men bara för några veckor sedan satt vi flera timmar och pratade gamla minnen. Jag är så stolt och glad över att ha fått vara hans arbetskamrat och nära vän.
Inför premiären av filmen ”Bäst före” pratade Brasse Brännström om åldrandet i en intervju med TT:
– Varenda gång man ser en gubbe eller gumma i min ålder kan man ge sig fan på att de har ägnat sig åt fri kärlek, rökt brajja, liftat och gjort tokigheter, hängt i almar och protesterat - spännande saker. Det enda som har åldrats är våra kroppar.
Brasse Brännström blev 69 år.
