Åker tunnelbana och inser att ingenting har förändrats sedan jag själv kunde titulera mig tunneltågförare någon gång före Hedenhös.
Det hade räckt med en vagn bakom förarhytten och en längst bak - däremellan kunde man bara ha en stång.
Av outgrundlig anledning föredrar 90% av passagerarna att knuffas och slåss för att komma in i den vagn som ligger närmast utgången där de ska av. Som om sträckan på perrongen blir längre att gå eller springa när de kommer fram till "sin" station.
I alla mellanvagnar kan man dricka kaffe och läsa den stora morgontidningen i en alldeles egen kupé.
Är det kort och gott så att hudhungern är så stark att man vill "knö" ihop sig som sardiner längst bak eller längst fram?