Signaturen Martin skrev på Aftonbladet Debatt den 4 december - så hjärtskärande pm hur det känns att inte räknas. Den dag du inte kan eller får producera är du ett ingenting i ingenmansland. Det Martin beskriver är så likt min och tusentals andras situation.
Detta helvete att ständigt tvingas luta mig mot bättre bemedlade vänner och släktingar - att stå med mössan i handen utanför socialtjänstens kontor - men eftersom deras regler är hårdare än till och med Kronofogdens kan de inget göra.
Att inte ens ha råd att köpa kläder till sig själv - att ha råd med julmat tack vare Frälsis och svenska kyrkans diakoner. Att ha ständig ångest över hyran och om man ska ha tak över huvudet överhuvudtaget. Ångest över julen, ångest över att inte kunna ge sina avkommor någonting fint - något de förtjänar.
Jag tar mig friheten att citera stora delar av Martins berättelse - och bortsett från vissa detaljer som yrke, diagnoser, kön, religion, sjukskrivning etc tror jag vi är tusenden som känner igen oss i din situation.
Tack Martin och Aftonbladet för att du gav oss som skammen satt munkavle på en röst. Det värmde i kylan och mörkret!
www.aftonbladet.se/debatt/article17961182
I höstas lanserade Moderaterna sin nya logga med en uppdaterad slogan: Sveriges arbetarparti. Statsminister Reinfeldt sa i SVT:s partiledardebatt: ”Jag hatar utanförskapet”.
Då är vi två. Men jag hatar inte utanförskapet för att det statistiskt förstör bilden av landet där alla har ett arbete utan för att den som befinner sig där inte räknas som människa.
Den som är sjukskriven lämnas i en bottenlös grop och får ta sig upp bäst den kan. Svaghet är ingenting du ska kunna leva på i dagens Sverige. Meningen är inte att ditt liv ska fungera eftersom du ju inte har något. Du står utanför tills du har tagit dig tillbaka till rätt sida av statistiken.
Raset genom det som kallades för socialt skyddsnät kan gå snabbt. När jag skulle börja jobba efter föräldraledigheten valde jag att följa min dröm att frilansa som skribent och föreläsare, något jag har erfarenhet av fast då som projektanställd. Jag ville också jobba hemifrån med flexibla tider för att kunna vara med mitt barn. Samtidigt fick jag min första neuropsykiatriska diagnos och i samband med en obehaglig händelse började ouppklarade saker från barndomen att spöka.
Snart har jag varit sjukskriven i två år. Jag vill ingenting annat än att komma tillbaka till jobb och till ett fungerande liv men det arbetsinriktade rehabiliteringsprogram jag varit inskriven på avslutades i våras för att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen ansåg att vården inte ger mig tillräcklig hjälp. Det jag fått av psykiatrin är fler diagnoser än jag kan hålla reda på och en kurs som mest handlade om mindfulness. Under tiden ligger jag sömnlös på nätterna av oro för hur hyran ska betalas.
Två tänder i munnen har spruckit av trycket från käkarna. Jag blir nekad försörjningsstöd med argumenten att de pengar jag lånar av vänner räknas som inkomst, att min medförälder ska bistå mig ekonomiskt – trots att vi är separerade och aldrig varit gifta – och för att jag har f-skattsedel vilken jag inte kan avregistrera då jag riskerar att förlora min sjukpenning som bygger på de inkomster jag hade när företaget var igång.
Lika snabbt du hamnar i gropen, lika snabbt blir du isolerad. Både symboliskt och bokstavligt. När cykeln gick sönder hade jag inte råd att laga den. Jag får promenera de tre kilometrarna till och från förskolan. Att köpa enkelbiljett på tunnelbanan är som att ta bort ett mål mat för mig och mitt barn. När jag är utan pengar kan jag inte ladda kontantkortet och kan därför bara ta emot samtal och sms. Fasta telefonen och bredbandet stängs av. När en vän vill träffas måste jag fundera på om det kan innebära tunnelbaneresa och fika på stan och då snabbt formulera en ursäkt varför jag inte kan följa med. Glass till fredagsmyset blir ouppnåelig lyx på samma sätt som ett träningskort eller en weekendresa.
Hade jag varit religiös hade jag bett en tacksamhetens bön för att jag har turen att ha vänner som kan hjälpa mig ekonomiskt. Men hur länge kan de det? Och hur länge kan jag leva med skammen att jag kanske aldrig kommer kunna betala tillbaka?
Vi har våra bilder av fattigdom. Med min mustasch och den sotarmössa jag fyndade i en låda märkt med ”kvarglömt” ser jag ut som en hipster – en livsstil förknippad med gott kaffe, dyra retrocyklar och gröna middagar. I det nya Sverige lurar fattigdomen oss varje dag.
Det här är det svåraste jag skrivit. Inte så mycket på grund av skammen som på grund av själva ämnet. När jag utbildade mig till journalist såg jag framför mig hur jag skulle skriva om klimatförändringarna, om barns rätt till engagerade föräldrar, om den urspårade manligheten. Inte om min egen olycka.
MARTIN