Dagar som denna med vidriga vintervindar och en känsla av extrem motvilja mot att lämna hemmet - det är då man undrar vem fan det var som absolut skulle skaffa hund. Ända tills man minns att man själv var pådrivande.
Men varför inte en sån liten skit dårå som kan gå på kattlådan...nänä en stor best blev det.
Sen medges det att det räcker med att någon säger "Herregud vilken snygg hund" - eller "Oj en sådan vacker hund".
Jag föredrar snygg - hon är väldigt snygg men bör betraktas på avstånd. När någon säger så blir man nästan (men bara nästan) lika glad som när ena barnet skrev körkortsteorin och klarade det på första försöket. Eller när andra barnet fick in tre mål i en viktig turnering annorstädes.
Modershjärtat och mattehjärtat bultar av kärlek och stolthet. Även om det tar emot att gå ut med byrackan så fullkomligen älskar hon snö och kyla. Hundar har precis som barn en fantastisk förmåga att glädjas åt små saker i tillvaron.
Sånt som sura gamla kärringar som jag kunde lära av.
