När jag jobbade på den stora kvällstidningen minns jag som igår hur redaktionen skakades och chockerades och gemensamt krisade när två av cheferna hade ett "avbrott i sin kärlekshistoria". Minns också hur den ena av dem skrev i en krönika "Ligger apatisk i soffan - försöker göra chokladbollar till mej och barnen - när vi rört ner kakao och socker - slutar det med att jag sitter och äter direkt ur bunken - jag orkade inte rulla några bollar"
Det är så talande på något sätt för alla former av kriser och den apati som uppstår när man varit på högvarv och sedan - braaak - så tar det stopp, pang in i väggen - därför att andra inblandande inte skött sin del av avtalet, eller för att orken tryter eller för att det är så jobbigt med alla motgångar... Sedan må det vara en kärlekshistoria, en affärsuppgörelse, ekonomi eller vad fan som helst.
Även om nu jag inte kommit så långt att jag rört ihop en smet - för det orkar jag inte.
Sitter fast i en stor smet av kartonger jag inte orkar plocka ur, för det är inte kul längre, jag har djur som vantrivs - en man som är mer muskler än hjärna och som pricken över i - olika saker som tokfelat i planeringen eller vad man nu ska kalla det - av då framförallt högre chefer - som nu försvunnit på semester och lämnat över resterna av sina luftslott till sina mindre välbetalda kolleger, som inte ens har förtroendet att styra upp och samordna vad de i själva verket kan mycket bättre än sina chefer.
Det är då man vill börja sleva i sig med fingrarna - nåt sött och sliskigt direkt ur en plastbunke.
När ena företaget inte kommit sig för att återbetala en dubbelbetalning på mer än tre veckor - när ett annat sitter och tjuvhåller på en olycksfallsförsäkring som betyder skillnaden mellan en sommar och ingen sommar alls - det är då man vill börja äta inte bara av smeten - utan känner ett trängande behov av att bita på kanterna av själva plastbunken också. Eller åtminstone skrika, vråla och slå på något.
EN sådan som jag som behöver massor av hjälp att strukturera sin vardag - blir extremt stjälpt när alla sådana försök även från mej - stryps av överheten. Ni vet "Det har fallit mellan stolarna" "Det är inte mitt bord", "Det kan inte jag bestämma".
Men vad gör man? Knyter näven i fickan, beställer en bettskena till och vet sin plats.
I mina kvarter tar man sig inte ton - man visar tacksamhet och böjer på nacken - annars blir det genast mycket, mycket värre.