Alla tjejer har haft det – en vurm för att idolisera unga söta pojkar som sjunger smäktande sånger om hjärta och smärta. För min generation del handlade det nog i vissa fall om ”pojkar” som var betydligt äldre än vad vi var – men jag älskade allt de sjöng och jag älskade att gråta till sångerna jag hörde på radion hemma hos gammelmormor.
”Puppy Love” med The Osmonds, ”Seasons in the sun” med Terry Jacks (Åhh, skulle han verkligen dö han som sjöng den där fina sången), etc, osv.
Det ingår och är en del av utvecklingen vill jag påstå – från leksaker som dockor och bilar till hundvalpar och/eller andra djur och många gånger hästar och ridning – sedan kommer popidolerna och ännu senare eventuellt de riktiga pojkarna av kött och blod.
Som Hanna Fahl skrev i en krönika i Dagens Nyheter i april i år (länkar längre ner) är det mycket lätt att förlöjliga flickor som dyrkar sina idoler – precis som det är politiskt korrekt att förlöjliga kvinnor som gillar smörsångare i stil med Julio Iglesias (och dennes alla likaledes skönsjungande barn och barnbarn). Vad som är rätt och riktigt att gilla och tycka om är förbehållet männen. Punkt!
Men så såg jag programmet av och med Håkan Hellström på Skansen – och insåg för första gången (Jotack jag vet sent ska syndarna vakna och aldrig hänger de med först nu inser jag Hellströms storhet) och insåg att något ät förändrat – i grunden.
Håkan Hellström dyrkas av såväl vuxna män som kvinnor – som tonårsflickor och ännu yngre tjejer och killar. Lars Winnerbäck är en annan artist som stormar in i människors hjärtan – oavsett kön-och ålder inbillar jag mig.
Det är ju faktiskt helt fantastiskt och enastående att så är fallet!
Frågan är – får det vara så bra? Eller kommer Håkan falla ner från manliga musikskribenters poptron nu när han har mage att tilltala så många? Han är ju på riktigt mycket folklig – utan att för den skull på något sätt – göra avkall på sin musikaliska integritet.
Låt oss hoppas – vad som än händer att han och andra artister som åtnjuter samma framgång över ålders och könsbarriärer är starka nog att ”Fortsätta”.
Hanna Fahl Dagens Nyheter 29/4 2013
http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/hanna-fahl-det-ar-inget-skamt-vi-forvantas-bara-garva-at-att-de-unga-tjejerna-skriker/
”Den senaste veckan har vi förväntats skratta åt tonårstjejers kulturvanor i många stora medier. Samma förakt visas sällan de manliga motsvarigheterna.
När ”Vakna med NRJ” ringer upp Sofia låter hon förvånad. Det är programledarna Jakob Öqvist, Martin Björk och Izabella Fröberg hon får prata med. ”Visst är det väl så att du är lite förtjust i Justin Bieber? Är du en belieber?”, frågar de. Sofia skrattar och säger ja, hon är ett stort fan. ”Gulle”, säger Izabella Fröberg. ”Jag visste inte ens att det fanns såna här Justin Bieber-fans”, säger Martin Björk. Programledarna berättar att hon har vunnit en tävling. Hon ska få gå på konserten och träffa Justin Bieber, äta mat tillsammans med honom, ta bilder. Hon kommer att vara helt ensam med Bieber under mötet, bara de två, exklusivt. Sofia blir fruktansvärt glad. Man hör det på hennes röst. ”Ni skämtar!” ropar hon, kan knappt få fram något mer, hon skrattar bara.
Samtalet pågår i drygt två minuter. ”Det roligaste av allt, Sofia, det är att vi har med oss, på linjen, Justin Bieber himself”, säger Jakob Öqvist till slut. Men det finns ingen Justin Bieber på tråden. Det hela är nämligen, bokstavligen, ett skämt. ”Du. Är. SÅ. LURAD!” skriker Martin Björk glatt och drar i gång ljudeffekterna, fanfarer och explosioner. Sofia börjar gråta. I direktsänd radio, i en situation som hon inte har bett om att få vara med i
Det här klippet är så plågsamt att lyssna på att jag inte klarar det utan att pausa då och då. Det är fullkomligt hjärtlöst. ”Vi jobbar med underhållning och det var Sofias egen bror som tyckte att vi skulle skoja med henne på detta sätt”, försvarar sig NRJ:s programchef i ett pressutskick, och ”Sofia får i alla fall gå på konserten” (inte på NRJ:s bekostnad, märk väl, det är hennes bror som köpt biljetterna). Men vad själva underhållningsmomentet i det här samtalet är, vad det är som är skoj, förklarar han inte. Men kanske är det samma skoj som i klippet som Aftonbladet lagt upp på sin sajt. Några killar hyr en limousin och åker till Grand Hôtel, där Bieber bott under veckan och hundratals fans samlats. Limon åker fram till kön, en av killarna har klätt ut sig till Bieber och kliver ut på gatan, fansen börjar skrika. Inne i limousinen flabbar killarna: ”vad sjukt, höhö, vad sjukt.”
De här skämten är inga skämt. Det finns ingen punchline, ingen poäng. Det enda vi förväntas garva åt är det faktum att de unga tjejerna skriker, att Sofia blir känslosam och superglad över löftet att få träffa Justin Bieber. Det är ett uttryck för samma föraktfulla exotiserande av tonårstjejers kultur som märkts i många stora medier den senaste veckan. Ett både storögt och von oben-präglat perspektiv som sällan eller aldrig anläggs gentemot manlig fankultur, men som ständigt återkommer i tokroliga nyhetsinslag om ”Twilight”-supportrar och beliebers (”titta så de skriker!”). Skribenten Rebecka Hedström beskriver det väl i en text på SVT Debatt: ”Vad jag vet görs det inte några SVT-intervjuer som försöker ’förstå’ till exempel Bajens hardcore-supportrar under hemmapremiären.”
Hela inlägget här:
http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/hanna-fahl-det-ar-inget-skamt-vi-forvantas-bara-garva-at-att-de-unga-tjejerna-skriker/