Det tråkiga med att ha en diagnos är att den blir mer svårhanterlig ju äldre man blir - och att det är sjukt lätt att själv tro att det är vanlig lathet som gör det så svårt, energi- och tidskrävande att genomföra enkla vardagsprylar.
Det är lite som att vissa saker gör man med den äran och med andra saker känns det som vore man efterbliven.
Jag blir så trött på mig själv ibland att jag bara vill spy och jag vill slå mig i huvudet med förhoppningen att bitarna ska falla på plats - det är lätt att förstå om omgivningen känner likadant.
Jag inser att det verkar knepigt men att ta sig från punkt A till punkt B, laga middag, gå och handla - kan vara oöverstigligt för en sådan dampkvinna som jag är OCH det förvärras med åren. Som ung hade jag autopiloten påkopplad.
Läs gärna mer om diagnoser, tillkortakommanden och positiva bieffekter på
DAMPAKUTEN
Där finns också bloggar, artiklar och experters utlåtanden. När du läst allt - döm själv - är vi bokstavsmänniskor korkade slöhögar, har vi de facto en diagnos eller är vi bara dumma i huvudet?