Det är andlöst vackert ute med frostbitna träd och blå himmel. Jag läser om en känd manlig skådespelare som drabbats av TBE, hållits nersövd och varit nära att dö. Han berättar att han efteråt drabbats av en ohyggligt stark kärlek till sin familj - att han grät ofta och mycket och var extremt känslosam.
Mitt hjärta svämmar över av kärlek till både vänner och släktingar, både de som bor på annan ort eller som det av andra anledningar inte blir så mycket umgänge med.Över vänner jag förlorat. Men det räcker inte med dem, min kärlek gäller grannar och ytliga bekanta på Facebook också. Jag är som en stor kran som sprutar vatten och inte går att stänga av.
Det är jättejobbigt och det är pinsamt när tårarna kommer utan riktig orsak. Det kan vara av oro för någon, ett radioprogram som berör, en tecknad sorglig film - eller en vän som är sjuk. Det kan komma när jag tänker på släktingar som jag inte träffar så ofta men som jag älskar otroligt mycket, när jag oroar mig för hur jag ska klara nästa månad med mat och allt. Det kan vara kärleken till barnen som öppnar kranarna.När jag gråter är jag ju egentligen inte ledsen utan överfull av kärlek och sympati.
Det kan vara insikten om hur fantastiska vänner jag har som ställer upp alltid, oavsett hur mycket jag grinar, trots att jag är så känslopjunkig och alltid pank. Det kan vara hjälp från Svenska Kyrkan eller Frälsningsarmen. Kort sagt, en vänlig handling eller nästan vad som helst gör så att kranen öppnar sig och man blir sådär skitsnygg med bullar runt pyttesmå ögon.
Min fråga är om man kan drabbas av det här känslokaoset och alla tårarna utan att man behöver ha varit nära döden? Det kanske händer något annat i hjärnan och hjärtat när man passerat 50?
Är det vissheten om alltings förgänglighet som gör att jag vill ha alla omkring mej, helst hela tiden?
Kanske kommer de här känslorna för alla som lever utan sambo/make/maka i jultider och mellandagar, för de som inte har ett jobb att gå till, inget meningsfullt att fylla dagarna med? Det är i alla fall då telefonkön till psykiatriska mottagningar är rekordlånga, liksom de till jourhavande präst och till BRIS.
Men i grund och botten är vi ju alla ensamma både när vi föds och när vi dör hur mycket vi än anstränger oss för att umgås.
Tittade på "Stjärnorna på slottet" och såg hur Helena Bergström drev med sej själv och sade"På min gravsten kommer det att stå: hon som grät hela tiden".
Det kommer det nog att stå på min också
Vad vill du att det ska stå på din gravsten?
GOTT NYTT ÅR ALLA FRÅN HON SOM GRÄT HELA TIDEN