Frångår härmed min ide att inte namnge min galne stalker - nu gör jag det.
Under de senaste dagarna har det tagit hus i helvete - och jag har förstått det jag befarat - Yakida aka John Johansson föredetta Rogberg - har med sina skickligt ihopsnickrade sidor om mej fått både grannar, socialtjänst och vänner att befara att det är
jag som är den otäcke, den de behöver skyddas emot.
Hans näthat har fått grannar att ringa socialjouren ooh be dem omhänderta mina barn - jag är ju enligt både hans böcker och nätsidor om mej (som gör att alla med mitt efternamn hamnar i fara) en kriminell pedofil, jag super som ett svin och fotar grannarnas småbarn nakna - vem vill bo granne med mej då? Och stackars stackars mina barn...Jag har blivit polisanmäld! Grannarna vill ha bort mej och att han hänger i buskarna utanför beväpnad tycker de är ganska bra.
Blir jag vräkt? Blir jag åtalad? Försvinner jag? Dör jag?
Mitt hopp står till ett nytt lagförslag - där nätstalking blir kriminellt - tills hans sidor om mej är bortplockade från Internet bor barnen hos vänner - själv tar jag Cujo och åker till sommarstugan - Yakida aka John Johansson i
Sundbyberg -du har kraschat min laptop nu - du har vänt mina vänner och släktingar emot mej - du har tagit allt jag levt för ifrån mig!
MEN DU DIN MOTHERFUCKER JAG GER ALDRIG UPP!!!!
När man talar om stulna identiteter handlar det ofta om bedrägerier och stölder av personuppgifter, alltså ekonomisk brottslighet.
I mitt fall handlar det om att en person stulit min identitet, mina vänner, min familj, mitt arbete – han har skrivit om min historia, min familjs historia och tvingat mig att avstå kontakter med gamla vänner, bekanta och aldrig någonsin berätta om mej själv för eventuella nya bekanta.
Det mest fascinerande med hela historien är att jag aldrig ens träffat honom – förutom de gånger han smugit utanför platser jag bott på utan att jag vetat om det.
Jag visste inte ens om att han existerade eller vem han var förrän ungefär 2008, men då nöjde jag mej med att konstatera att han var en av många galna ”hatare” på Internet som bedrev olika slags hetskampanjer mot alla kvinnor eftersom han precis som alla som hatar kvinnor i stort och de som kallar sig feminister och dessutom tycker att barnkonventionen bör följas – än mer.
Under en mycket lång period vägrade jag att överhuvudtaget besöka sidor på Internet där jag eller andra kvinnor ”hängdes ut” . Tänkte kanske i min enfald att om man inte häller bränsle på elden…
2012 får jag veta att han sålt en bok om mej och några andra utvalda kvinnor på BOKMÄSSAN under namnet ”Djävulen i Vallentuna”.
Nu ett år senare har jag och barnen tvingats byta bostad flera gånger.
Med facit i hand har jag förstått att jag funnits på hans radar sedan 2004 – 2005 varför det är så kan jag inte berätta för de kvinnor som jag var bekant med då har sedan dess skyddade personuppgifter och lever i exil.
När bitarna föll på plats gjorde också mycket av vad som hänt mej och min familj under senare år det– kanske var inte allt bara en överdos av katastrofer – antagligen fanns han där redan då – kontrollerade och styrde mitt cyberliv.
Sedan denne man lagt upp bilder på min bostad på internet (självfallet med personnummer m.m.) förstört min bil, lagt krossat glas på uteplatsen flera ggr etc. osv. har jag och barnen tvingats byta bostad flera gånger.
Att inte bo på nedre botten är ett måste, liksom att inte ha någon bil eller annan egendom som går att spåra till mej.
Datorer kommer han ständigt in i – datorintrång, mailkapning, datorkrascher är en del av vår vardag liksom att aldrig tala om viktiga saker på telefon.
Inga av våra gamla grannar vet exakt var vi befinner oss – vårt skydd är särbon och vår vakthund.
De personer jag på något sätt kommer i kontakt med via mail eller är vän med på Facebook kommer ovillkorligen - om de är kvinnor- att hamna på någon av denne mans hemsidor med för och efternamn därför att de i denne mans mycket, mycket sjuka hjärna då är lierade med mej.
Därmed är också de fyllekärringar som raggar småpojkar på krogen och har pedofila drag så deras grannar måste varnas. Tycker han.
Mina grannar där jag bodde tidigare varnades med flygblad – det gick ut på ungefär samma sak som den kampanj han driver på Internet och som han trakasserar kommunen med via telefon, mail, brev, böcker …
”Annika Sundbaum-Melin blev årets Sundbybergare 2006 och vann ett konstverk – vi kräver nu att titeln återtas och att Annika som visat sig vara en suput, kriminell feminist, en pedofil som trakasserar sina grannars barn och som vanvårdar sina egna – återlämnar konstverket … blablabla”Föreställ er reaktionen hos en nyligen invandrad familj med klena språkkunskaper…
Om mina vänner på Facebook är män – eller kvinnor med viss makt och inflytande kommer han istället att skicka sina böcker till dem – böcker där han hänger ut mej och några andra kvinnor OCH våra barn med namn adress personnummer .
Böcker där han skickligt blandar stycken ur mina tidigare böcker och artiklar med sina egna fabulerade berättelser, han gör sina lögner till en del av MITT liv.
Han griper saker ur luften, omformulerar artiklar jag skrivit, skriver om reportage jag medverkat i till något helt annat.
Han fabulerar fritt och påstår saker om såväl mina föräldrar som mina syskon som går ut på att också de är kriminella och ondskefulla och han får det dessutom att låta som om det är mina egna ord.
Han är skicklig det medges.
Varje gång man googlar mitt namn eller ja, det räcker med Sundbyberg så hamnar man på hans hemsidor där man får veta ”sanningen om mej”.
Jag tänker inte skriva hans namn för då har jag blivit lika ond som han är – eftersom han faktiskt har egna barn som knappast kan lastas för att de råkar vara släkt med honom.
Vet också att han är högintelligent och mycket charmerande när han utsätter mina forna arbetsgivare, tänkbara nya arbetsgivare, före detta arbetskamrater, kommunen, mina grannar och andra, för rena terrorattacker i sin iver att framställa mig som fyllekärring, pedofil och kriminell lögnare .
Det är djävulskt skicklig gjort och extremt välplanerat.
T.ex. Han hänger i trädgården utanför ett hus- kvinnan som bor där är ett av hans "mål" som han i åratal hotat och trakasserat.
Han fotograferar öppet - sambon kommer ut och spöar honom – varvid denne stalker ringer polisen direkt och anmäler sambon OCH kvinnan han hotat som inte ens är hemma vid tillfället - för mordförsök.
Han har lierat sig med främlingsfientliga journalister och utgivare av rasistiska tidningar.
Vilket innebär ytterligare hotbilder mot mej och min familj.
Han har skrivit en bok om sina år som nämndeman i Solna Tingsrätt vilket knappast ens är lagligt men han är väldigt stolt över det.
Han krossar mej och andra utvalda kvinnor (detta har pågått i ca 20 års tid med olika targets) med alla upptänkliga medel.
Internet främst, böcker (antagligen var han på bokmässan även i år) telefon, flygblad, brev.
Han har två egna servrar hemma i lägenheten är sannolikt paranoid schizofren eller kort och gott psykopat - av skäl som säkert innebär att det egentligen är synd om honom - men det är svårt att tänka så för oss drabbade.
Hans nya bok har titeln ”Skiten i Sundbyberg” och är en uppföljning av min bok ”Singel i Sumpan”.
Ingen arbetsgivare orkar med de fruktansvärda bekymmer det innebär att anlita någon och därmed själv bli utsatt för samme stalker – även om de nu skulle kunna blunda för vad de läser OM mej när de googlar mitt namn.
Jag vet det – en mig närstående person kunde inte ens behålla ett mycket enkelt arbete på grund av att mannen som stalkade henne ringde henne och hennes chef oavbrutet, var på arbetsplatsen – terrade och hotade oavbrutet – ingen orkar det, inte offret, inte offrets omgivning. Var stalkerns egen besinningslösa energi kommer ifrån borde föranleda forskning kan man tycka.
Vad som mer hör till bilden, vilket jag själv tänkt många gånger innan han drabbade mej,: ”Ingen rök utan eld”.
När jag slutgiltigt fick nog var när han indirekt avlägsnade den hemsida jag och Per Fosshaug drev. Den existerar inte längre.
Och förstås när jag googlade på konst+sundbyberg – och hamnade på hans sidor om mej.
Han har stulit mitt liv och gjort det omöjligt för mej att någonsin kunna få ett jobb igen.
Vilket innebär att vi ekonomiskt går på knäna.
Nu säljer jag till en början den ägodel han mest retar upp sej på – det konstverk jag vann som ”Årets Sundbybergare” gjord av silver.
Hör av er via kommentatorfältet om ni är intresserade.
Hur det än är – det skulle vara oerhört skönt om i alla fall mina eventuella barnbarn – kunde läsa någonting annat om mej i cyberrymden än det min stalker lämnat till eftervärlden.
P.S
Jag vill på inga vis jämföra mitt elände med Lydia Cahchos som mottog årets Olof Palme-pris vilket hon delade med italienaren Roberto Saviano - mest känd för sin bok ”Gomorra” -
Men båda lever idag under ständigt dödshot och sover på olika platser var tredje natt…
Min stalker har snart lyckats tvinga mej till liknande åtgärder - och om det är straffet för att jag en gång var bekant med en av hans flickvänner så känns det obeskrivligt hopplöst.
Hur straffar min stalker de han VERKLIGEN hatar? Lever de ens?
Huruvida Lydia ansåg att priset för hennes mod var värt det - framgår inte i nedanstående artikel - men jag är inte ens modig - jag är för ögonblicket satan så rädd och förstår inte varför en vanlig "förortstant" som jag måste raderas från inte bara hans världsbild utan helt och hållet!??
Ur intervju i Dagens Nyheter den 23 Januari 2012 med Lydia
Lydia Cacho har avslöjat pedofilnätverk som sträckt sig långt in i maktens korridorer och räddat kvinnor ur modernt sexslaveri. I dag är hon en av Mexikos mest kända och respekterade journalister. Men hon har fått betala ett högt pris för sitt arbete.
”Jag lever hellre ett hederligt och ansvarsfullt liv under dödshot, än ett långt och tryggt liv i underkastelse”, skriver Lydia Cacho när jag slutligen får kontakt med henne på e-post.
Hon befinner sig utanför Mexico City och att det inte är möjligt att träffas för en intervju. Alla hennes telefoner är avlyssnade…
Säkerhetsarrangemangen kan tyckas överdrivna, men är det inte. Sedan år 2000 har mer än 80 journalister mördats i Mexiko, enligt Reportrar utan gränser. Landet räknas numera som ett av världens absolut farligaste att arbeta i som journalist. Och ingen av mina kolleger här har större anledning att oroa sig för utvecklingen än Lydia Cacho.
Borde inte min stalker få vård någonstans där han är inlåst - och aldrig någonsin kommer i kontakt med vare sig en kvinna eller en dator igen?
jag är en vanlig kärring som vill leva ett vanligt liv utan att behöva vara rädd - Lämna mig och min familj ifred!
När du har slutat jaga mej - när dina sidor om mej är bortplockade - när du slutar skicka böcker om mej till alla - först då kan jag leva ett vardagsliv igen - det här är en mardröm - lägg ner John - du har krossat allt räcker inte det? Måste jag dö också?
