I bland låtsas jag, går ut med Cujo någon gång mellan sju och åtta på morgonen. Då möter jag andra hundägare - ni vet de som ska till jobbet och kissar hunden först.
De är ofta stressade och försöker skynda på hundens behov. Jag försöker också verka lite lagom stressad, tittar på pensionärsmobilen i bland för att låtsas ha koll på tiden. Morsar på de andra hundägarna; "Nej ingen tid för lek i dag, jag är redan sen till jobbet", så säger vi till varandra, fast utan ord. Kanske växlar några ord om att det är jobbigt med kaniner eller att hunden skäller på andra hundar.
Sedan går jag ut vid lunchtid och så småningom efter 17.00 någon gång. Då har hundägarna kommit hem från jobbet, alternativt rusat hem på lunchen för att rasta sina otåliga djur. Jag låtsas vara en av dem.
I bland har jag läst om, företrädesvis män, som inte vågat berätta hemma att de blivit av med jobbet. Istället har de tagit sin portfölj och lämnat hemmet och kommit hem i vanlig tid på eftermiddagen - tills den stund bubblan spruckit.
Att inte ha ett jobb att gå till, oavsett om det beror på arbetslöshet, pension, sjukskrivning eller att man blivit uppsagd är själsdödande. Något så till den milda grad.
Självkänslan försvinner, du är ju inte produktiv hur gärna du än skulle vilja vara det, apatin växer och du drar dig undan mänsklig samvaro på grund av att du känner dig så värdelös, så fattig och så tråkig. Vad ska du prata om liksom? Form och färg på hundens avföring? Huruvida Cujo dödat en kanin eller försökt bråka med en betydligt tuffare hund?
Hjärnan krymper också - du kan lyssna på P1 hela dagarna men ändå inte riktigt förstå vad som sägs. Du kan läsa böcker, men ändå inte ta in vad som står. Har du ingen partner i ditt liv, barn som bor hemma eller annan god vän i samma situation - blir du också fruktansvärt ensam.
En del kanske förmår tar sig ur det här - hittar en hobby, går på fiskekurs eller lär sig knyppla.
Jag vet inte, men jag vet att avsaknaden av pengar och arbete, inte minst arbetskamrater - det sänker människor. Där har vi nog förklaringen till alla högerextremistiska vågor som drar genom Europa - och Sverige.
En människa som känner sig bortglömd och känner sig stå utanför samhället måste hitta syndabockar. Annars blir självföraktet och ensamheten helt outhärdlig.
De är ofta stressade och försöker skynda på hundens behov. Jag försöker också verka lite lagom stressad, tittar på pensionärsmobilen i bland för att låtsas ha koll på tiden. Morsar på de andra hundägarna; "Nej ingen tid för lek i dag, jag är redan sen till jobbet", så säger vi till varandra, fast utan ord. Kanske växlar några ord om att det är jobbigt med kaniner eller att hunden skäller på andra hundar.
Sedan går jag ut vid lunchtid och så småningom efter 17.00 någon gång. Då har hundägarna kommit hem från jobbet, alternativt rusat hem på lunchen för att rasta sina otåliga djur. Jag låtsas vara en av dem.
I bland har jag läst om, företrädesvis män, som inte vågat berätta hemma att de blivit av med jobbet. Istället har de tagit sin portfölj och lämnat hemmet och kommit hem i vanlig tid på eftermiddagen - tills den stund bubblan spruckit.
Att inte ha ett jobb att gå till, oavsett om det beror på arbetslöshet, pension, sjukskrivning eller att man blivit uppsagd är själsdödande. Något så till den milda grad.
Självkänslan försvinner, du är ju inte produktiv hur gärna du än skulle vilja vara det, apatin växer och du drar dig undan mänsklig samvaro på grund av att du känner dig så värdelös, så fattig och så tråkig. Vad ska du prata om liksom? Form och färg på hundens avföring? Huruvida Cujo dödat en kanin eller försökt bråka med en betydligt tuffare hund?
Hjärnan krymper också - du kan lyssna på P1 hela dagarna men ändå inte riktigt förstå vad som sägs. Du kan läsa böcker, men ändå inte ta in vad som står. Har du ingen partner i ditt liv, barn som bor hemma eller annan god vän i samma situation - blir du också fruktansvärt ensam.
En del kanske förmår tar sig ur det här - hittar en hobby, går på fiskekurs eller lär sig knyppla.
Jag vet inte, men jag vet att avsaknaden av pengar och arbete, inte minst arbetskamrater - det sänker människor. Där har vi nog förklaringen till alla högerextremistiska vågor som drar genom Europa - och Sverige.
En människa som känner sig bortglömd och känner sig stå utanför samhället måste hitta syndabockar. Annars blir självföraktet och ensamheten helt outhärdlig.