Mia Skäringer har behandlats som gick hon maffians ärenden, eller var Kungahusets förlängda arm för högre apanage.
Misstrodd och bespottad för en av de bästa debattartiklarna som Aftonbladet publicerat någonsin. En debattartikel som slog delningsrekord dessutom. Gissa om många känner både med och för Mia Skäringer. Vi känner ju igen oss så oerhört i det hon skriver.
Vad spelar det för roll om hon har fått ett uppdrag som består i att vara ett ansikte utåt för Provida - det är ju inte något gift vi talar om, eller något som kan orsaka miljöförstöring.
Inlägget är ju så mycket Mia så det finns inte på kartan att det skulle vara någon slags reklamkonspiration. Det vet alla och envar som följt Mia SKäringers karriär genom åren.
Publicerar här debattartikeln i sin helhet - den som så till den milda grad hetsat upp kultureliten att man undrar om ett mord begåtts - allt medan det stundar krig i Ukraina, Romer svälter ihjäl på våra gator och torg - och knappt en enda svensk unge klarade nationella provet i Historia.
Nu räcker det!
AFTONBLADET DEBATT 7/3 2014
Det sista vi behöver är ännu ett diettips
Mia Skäringer: Nu räcker det – jag har krånglat klart med min kropp
Mia Skäringer, 37, Kullavik: ”Jag sviker mina egna ideal och är så full av dubbelmoral att inte ens barnen tror på mig längre.”
Mia Skäringer, 37, Kullavik: ”Jag sviker mina egna ideal och är så full av dubbelmoral att inte ens barnen tror på mig längre.”
På min tv-produktion körde alla 5:2 och hotyoga. Innan var det LCHF, GI och personlig tränare. Fan tog den som åt potatis, pasta eller bröd!
Vad i hela friden gör hon? Vet hon inte. Att äta kolhydrater öppet är som att beställa en grogg på jobblunchen. Man framstår som oupplyst, bonnig och lite äcklig. Men en ihoprullad ostbit med smör inuti är helt okej att snaska på. Eller en påse babyostar i handväskan är också helrätt. Också en jävla massa bacon. Fettslamsor till förbannelse. Vad som händer med mina inre organ är fullkomligt irrelevant bara jag blir smal.
– Det är jättebra, säger hon med stora ögon som redan väger fyrtioåtta och går på tre hotyogapass i veckan och militärträning på helgerna.
– Jag gör inte detta för att bli smal, jag gör det för att cellerna förnyas.
Det är som om ingenting faller sig naturligt längre. Som om allt som gör mig till människa måste konstrueras fram.
Jag sviker mina egna ideal och är så full av dubbelmoral att inte ens barnen tror på mig längre.
Jag njuter av att se de små äta upp sin mat men plågas av samvete när jag själv äter upp på tallriken.
Jag säger till småtjejerna att de duger fint som de är i sina kroppar, att de inte ska noja, men nyper mig själv i fettvalkarna, suckar tungt och räknar kalorier hela dagen.
Fyrtio är det nya tjugo. Jag tänker inte ens på det längre, för mig är det är helt naturlig att jag som mamma har vitare tänder än mina barn. Det är pass och dieter och mindfullness. Kalendern är fullspäckad. Man ska bara bli bättre, snyggare, lugnare och viktigast av allt: smalare. Och allt kallas kontroll, medvetenhet och självförverkligande.
Osäkerhet och ängslighet förpackat i snygga små gulliga strategiboxar. Gör bara så här! Och jag står häpen med munnen öppen av beundran.
Kända vuxna fyrtioåriga mammor instagrammar om sina superkroppar och passar på att träna när de är mammalediga, springer med livmodern i ett litet stylish koppel tillsammans med joggingvagn och pt. Och i festklänningen på vimmelbilderna börjar ryggraden att synas.
Wow, vad smal hon har blivit!
De skriver böcker om hur underbart det är med löpning, om dieter och om sina viktresor. Jag köper boken och hoppas lyckas lika bra.
Vad jag inte vet är att de kanske drog det sista halmstrået. Att de passade på att släppa en bok så de inte skulle glömmas bort i mediebruset under sin mammaledighet, eller att de hade en fet kris och ville ha upprättelse. Att de sålde sin story utan de svåraste delarna.
Kanske fanns där ett olyckligt förhållande, en förnedring, kanske var hela boken en springtur ut ur ett äktenskap.
Inte svårt att till sist springa milen då.
Det har jag också gjort. Sprungit 1 000 mil i mina egna mockasiner. Och jag har aldrig varit så smal som då. Så olycklig som då. Så fanatisk och långt ifrån mig själv som då. Så vad är poängen?
Vissa kallar det hjärtats röst, andra magkänslan. Den inre kompassen. Riktmärkena för vad som passar just den människan jag är. Självklarheten jag föddes med men förlorade i min jämförelse med andra. I projektioner.
Magkänslan som jag inte hinner lyssna till längre. Som överröstats av ängslan för att inte jag ska vara och välja som de andra. Att jag ska stå onyttig, fet och ensam kvar på busshållplatsen.
Bäst att gå på den buss som redan är knökfull även om jag får stå upp hela vägen och inte ens kommer dit jag ska.
För vart ska jag? Vem är jag och vad är bra för just mig?
Vem fan har någon aning längre? Inte jag.
Hälsostress är det nya ordet. Och andefattighet.
Vi är snart bara kroppar som förlorat sin medvetenhet.
Dumhuvuden, tomburkar och falska stora leenden.
Som om livet bara består av träning och kost.
Att äta bra och röra på sig är något naturligt och grundläggande i att vara människa. Som att sova och skita.
Och att röra på sig mer än vad man stoppar i sig kommer alltid vara det som gäller om man inte vill bli fet. Det vet redan alla.
Världen behöver inte ett endaste tips eller en endaste diet till. Det förvillar bara människor som redan har det svårt med sina kroppar.
Och för den som redan har ett komplicerat förhållande till mat så kan jag lova att ytterligare en diet på sikt ger minst fem kilo plus på vågen. Och ännu mera ångest.
Det räcker nu. Alltså på riktigt. Jag hoppar av, jag har krånglat nog med mig själv. Och jag vet att jag ska hålla mig undan.
Den där knökfulla bussen går åt ängslans helvete.
Nu sätter jag mig på trottoaren och väntar in mig själv. Hon som springer där bakom med blodsmak i munnen.
Det är bara jag som hittar vägen hem
Mia Skäringer