JO - EN MÄNNISKA!
Är det grymt sköna svaret från Sara-Claes hemsida som jag här lånar bild text och annat ifrån - ibland kan man möta sina egna fördomar och göra sig av med dem - det är oerhört skönt! Hoppas att ni som läser Sara-Claes text här också kan göra er av med en och annan fördom. Det är så oerhört skönt.
Vill innan jag lägger in Sara-Claes text citera en annan klok man jag har glädjen att känna - detta med anledning av den tid av främlingsfientlighet, motstånd mot homosexuella, antifeminism och andra typer av hat och kränkningar mot våra barn - som pågår utan att samhället reagerar.
"Ett kräk är ett kräk, oavsett kön, kultur, religion eller ursprungsland"
För så är det. Om vi lägger ihop alla som av en eller annan anledning inte passar in i samhällsnormen ... så blir vi rätt många. Räknar vi alla som inte är heterosexuella, inte är kristna, inte är gifta, inte har barn, inte är ariska, inte är handikappade, inte är svenska, inte har jobb, inte är antingen män eller kvinnor. Och alla dom som är överviktiga, undernärda, har damp, läs-, syn- och/eller hörselsvårigheter, inte kan gå i trappor osv, så blir vi faktiskt så många att vi med råge utgör majoriteten av befolkningen. Någon har räknat ut att det bara är ungefär 4% av befolkningen som tillhör det vi kallar "normalt".
Därmed kan man säga att det är mera normalt att stå utanför normen än att tillhöra den.
www.saralund.se
Precis som så många andra i samma situation, har jag levt med detta sedan jag var mycket ung. Redan någon gång i 5-årsåldern upptäckte jag att jag inte var som mina kompisar. Jag förstod omedelbart att det var något som var "fel " och att det var något som borde hållas dolt för omvärlden. Vem eller vad som fick mig att tänka så har jag ännu idag inte fått klart för mig, men jag vågade inte ens berätta det för min egen mamma.
Under tonåren kände jag en mycket stark längtan att tillhöra det motsatta könet och betraktade mig i det närmaste som det vi idag kallar transsexuell. Jag önskade varje dag att jag skulle vakna upp ur min mardröm och vara en tjej istället för en kille. Jag såg mig själv som "onormal", avskärmade mig från omvärlden och övervägde att avsluta mitt liv. Av flera orsaker blev det ingenting av med dessa tankar.
Åren gick och mitt kvinnliga "jag" låg i en väska på vinden. Jag klädde om i hemlighet och jag mådde fruktansvärt dåligt.
Det var inte förrän jag var i 40-årsåldern som delade jag min hemlighet med en annan människa - min hustru.
En dag hittade hon spår i vårt hem efter en "annan kvinna" och jag blev tvungen att berätta som det var. Hon förstod omedelbart att det var på riktigt och hade samma frågor som alla andra; Vill du byta kön? Vill du hellre leva ihop med en man? osv.
Eftersom hon är en klok människa hade hon inga problem med att jag ville klä mig likadant som halva jordens befolkning. Det hon var mest upprörd över var att jag inte berättat någonting för henne. Trodde jag inte att hon skulle klara att hantera ett sådant förtroende?
Det liv som öppnade sig nu och möjligheten att leva ut min kvinnlighet när jag kände för det, innebar även en drastisk förändring i sättet att betrakta mig själv. Jag insåg att jag inte var onormal - bara en aning ovanlig, att själen är könlös och att känslorna av manlighet och kvinnlighet inte var knutna till kroppens kön. Förut hade jag trott att jag hade en kvinna inom mig som ville ut. Nu insåg jag att det var mannen inom mig som hade hindrat mig från att vara mig själv. Kvinnorollen godkänner manlighet, men mansrollen godkänner inte kvinnlighet. Kvinnorollen ser manligt och kvinnligt som två komplement, medan mansrollen ser manligt och kvinnligt som två motsatser. Kvinnor kan gå ut och in i sina olika mer eller mindre kvinnliga och manliga roller, medan en man alltid förväntas vara "man" med stort "M".
Jag menar att en man både kan och får lov att känna sig kvinnlig ibland på samma sätt som en kvinna kan känna sig manlig ibland. Eftersom jag insåg att mina känslor inte var knutna till mitt kön kunde mannen inom mig äntligen börja växa och jag kände för första gången en trygghet i min mansroll.
Vem är "normal"?
Idag vet jag att jag är en man och jag har bearbetat de känslor av "skuld" och "skam" som ofta blir följden när en människa på ett eller annat sätt bryter mot samhällets vedertagna normer för hur tex en riktig man eller kvinna ska vara. Skammen att inte vara som andra och skulden att inte kunna leva upp till omgivningens förväntningar.
Nu föreläser jag i olika sammanhang om hur normer och värderingar skapar utanförskap och möjligheter. Vi är många som inte "passar in" i normen och aldrig har väl citatet från det gamla radioprogrammet "Mosebacke Monarki" varit mera passande än nu: "Minoriteterna i Mosebacke utgör nu majoriteten av befolkningen!"
För så är det. Om vi lägger ihop alla som av en eller annan anledning inte passar in i samhällsnormen ... så blir vi rätt många. Räknar vi alla som inte är heterosexuella, inte är kristna, inte är gifta, inte har barn, inte är ariska, inte är handikappade, inte är svenska, inte har jobb, inte är antingen män eller kvinnor. Och alla dom som är överviktiga, undernärda, har damp, läs-, syn- och/eller hörselsvårigheter, inte kan gå i trappor osv, så blir vi faktiskt så många att vi med råge utgör majoriteten av befolkningen. Någon har räknat ut att det bara är ungefär 4% av befolkningen som tillhör det vi kallar "normalt".
Därmed kan man säga att det är mera normalt att stå utanför normen än att tillhöra den.
Tillhör du de normala?
Detta är inget nytt - det har alltid varit så, men det inte förrän på senare tid, som folk vågat träda fram och öppet tala om att man inte tillhör normen. Förut har det varit vars och ens väl förborgade hemlighet. Alla har gått omkring och känt sig udda. I och med att vi idag har ett helt spektra av synliga minoriteter behöver ingen längre känna sig ensam eller avvikande. Även om man väljer att inte berätta något för omvärlden, så behöver man inte må dåligt.
Det har blivit vanligt att vara "ovanlig". Vi lever i ett mångfaldssamhälle och mångfald innebär varje människas rätt att vara olik!
Jag har valt att "komma ut" med min läggning för att jag tröttnat på att smyga med något så harmlöst som att jag ibland vill klä mig på samma sätt som halva jordens befolkning klär sig. Och kanske även lite grann som en protest mot de normer i samhället som hela tiden försöker tvinga oss att vara och bete oss på ett visst sätt för att passa in. Man pratar så mycket om kvinnans emancipation, att man helt tappat bort att det faktiskt är mannen som allra mest behöver frigöra sig.
Eftersom jag gör allt detta helt och hållet för min egen skull är det heller inte viktigt för mig om du betraktar mig som "man" eller "kvinna", "han" eller "hon", "Claes" eller "Sara". Eller varför inte "Sara-Claes" när du pratar om eller med mig. Så länge du klarar att respektera mig som den jag är, har du din fulla frihet att uppfatta och tilltala mig så som det känns bäst för dig.
Jag har gjort min hemsida
i första hand för att avdramatisera fenomenet transvestism och öka förståelsen för transvestiter. Hittills är det forskare, psykologer och journalister som av olika orsaker skapat bilden av oss. Nu är det dags att vi själva står upp och berättar hur det ligger till. Att vi är helt vanliga människor som för det mesta lever ett högst normalt "svenssonliv" med den lilla skillnaden att vi kanske inte sitter lika hårt fast i "antingen eller" -tänkandet som det stora flertalet.
Jag vill att du som själv är transvestit sträcker på dig och inser att du duger alldeles utmärkt som du är. Jag är 183 cm lång utan skor, väger omkring 85 kg och har 43 i skor. Läs några av mina upplevelser, så inser du snart att det inte är viktigt att smyga omkring och försöka "passera" och vara andra till lags. Tvärt om! Livet börjar när omgivningen upptäcker vem och vad du är.
Var ärlig och respektera dig själv - så får du respekt för den du är!
Det är också meningen att du som är gift eller sambo med en transvestit ska förstå att världen inte rasar samman för att den du älskar visar sig vara transvestit. Tvärtom! Prata genom situationen på ett öppet sätt, så ska du se att det inte är så farligt som du kanske fått för dig. Kanske kan mina sidor skapa intressanta diskussioner och kanske till och med öka din kunskap om vad transvestism kan vara. Det finns nästan lika många sätt att leva ut sin transvestim som det finns transvestiter och inget av dem kan betraktas som avvikande. Tänk på att din partner varit transvestit så länge ni känt varandra och att det faktiskt är på grund av att han/hon är transvestit som du älskar honom/henne. Transvestismen har troligtvis varit en del av din älskades personlighet så länge ni känt varandra - även om du inte visste om det från början. Ingenting är ändrat utom att du fått veta någonting som du inte visste förut.
Mitt nya liv som öppen transvestit har verkligen berikat mitt liv och jag njuter hänsynslöst av varje ögonblick. Det bästa med att vara transvestit är att jag inte behöver begränsa sig till att vara antingen eller. Jag kan vara både och ... eller inget dera. Jag kan koncentrera alla mina krafter på att vara precis den jag är och vill vara oavsett vad normen och könstillhörigheten säger att jag bör vara.
I mitt fall trivs jag alldeles utmärkt med att vara en man som ibland bejakar sin kvinnlighet.
Om fler visste hur fantastiskt det är att kunna växla könsuttryck allt efter hur man känner sig, skulle hela världen vara full av transvestiter. Jag förstår inte att jag lät det gå så lång tid innan jag var beredd att släppa loss Sara i full frihet - nu tar jag igen allt med råge!
Normal kommer ur ordet "norm" och de människor som säger att transvestiter inte är normala menar att vi inte passar in i normen.
Det är jag glad för!
Vem vill leva i en värld där alla människor är likadana?
Inte jag - mångfald berikar!
Skål för det härliga ljuvliga livet!
Sara Lund
Bilder: Claes, Sara samt Claes fru Anita alla från hemsidan
www.saralund.se