När vår lägenhet brann upp för sju år sedan - gjorde saneringsfirman ett hästjobb.De pillade bort bilder från fotoalbum, från ramar på väggarna som gick att rädda. De tog hand om de här böckerna "Mina första år" om och med barnen ni vet när Greta fick första tanden, första hårlocken från Hjalmar och så vidare...
Sedan förstås tennljusstakar med graveringar med år, klockslag, födelsevikt, tid och dopdatum och hela konkarongen - ljusen var ju borta men ljusstakarna endast lätt nedsmälta av branden.
I mina drömmar om allt jag ska ta tag i ska jag både återskapa "barnensförstaår-böckerna" samt lämna in tennljusstakarna och få nya med likadan gravering.
I alla år har jag trott att jag ska sortera bland alla dessa tusentals fotografier. Ge bort, kasta, klistra in. När sedan mamma dog samma år som vårt hem brann - kom också alla hennes bilder an på mig, hon var också en kvinna som älskade att fotografera från den tiden när man framkallade foton och gjorde pappkopior av dem.
I bland har jag tyckt att det är trist med digitalt för ingenting finns ju på riktigt - in real life.
Men nu börjar jag fatta att det finns ingen plats för pappersbilder av vad som varit. Av svunna barndomar, av släktingar som för längesedan lämnat jordelivet, av gammal kärlek, av barn i olika åldrar och i olika aktiviteter.
Vad min mors gigantiska bildhög anbelangar finns ju bilder från människor jag aldrig ens träffat. Vilka är de? Vem vill ha de bilderna nu?
Jag har inte kommit dithän att jag kastat allt - men jag har i alla händelser lagt bilderna i stora kartonger i källaren och skrivit mina barns namn på dem.
Kanske kan de en dag känna någon glädje över en bild av en gammelmormor de aldrig ens hann träffa, av att veta att deras gamla saggiga morsa var en riktigt urping när det begav sig - eller av att läsa en intervju med Michelle Pfeiffer som jag gjort.
Men den krassa sanningen är ju att både hon och jag är döda och bortglömda när den dagen eventuellt kommer - i alla händelser är jag det.
Min mamma hade en fin väggbonad som är själva urtypen för en kliché - den har jag satt upp på ytterdörren nu.
Det är något i stil med "Carpe Diem" det medges - men trots det är det svårt att följa den.
Men försöka duger - och kära barn när ni en dag översköljs av alla bilder ....spara bara de ni absolut vill ha - släng resten!
Det är en order!
Så avslutningsvis några år på vägen:
Låt det förflutna vara förflutet
Lämna framtiden i fred
LEV I NUET!