1968 var jag bara ett litet kryp men när Nationalteatern släppte "Livet är en fest" var jag nästan tonåring - och grymt intresserad av den musik Nationalteatern kom med. Jag var ju trots allt släkt med arrangörerna av "Musik i Emmaboda" och det ledde både till ett stort musikintresse och ett, antar jag, utan att jag begrep det då - ett politiskt engagemang.
Men om någon sagt det till mej då - när jag älskade att dansa disco på Bodegan till såväl ABBA som Donna Summer - hade vederbörande fått en feting, vaddå politik? vaddå vänstern?
När man inte var den där ungen som hängde mer än nödvändigt mycket i skolan fick man lära sig på annat sätt, vi fattade väl allihop vi stökiga fjortisar att "Hanna från Arlöv" och "Mister John Carlos" fanns på riktigt och att de gjort nåt viktigt men VAD de gjort, vilka de var eller varför var vi nog för unga och självupptagna för att förstå eller ens vilja förstå när det var så mycket roligare att låtsas vara "Dancing Queen" på bodegan (vilket förövrigt gick utmärkt med några mellanöl i magen).
Pinsamt nog förstod jag inte hela historien förrän nu i vuxen ålder, dels genom att titta på dokumentären
"The Black Power Mix Tape" (Köp den om ni inte sett den!) men alla bitar föll på plats om OS i Mexico typ igår när jag läste den betydligt yngre Ronnie Sandahls helt fantastiska krönika i Aftonbladet om den vite silvermedaljören Peter Norman.
Så nu när jag står med ena benet i graven - även om jag inte lika mycket grävde den själv som dessa tre gentlemän - så har jag fattat någonting stort och mycket viktigt.
Men en sak undrar jag - om dessa tre herrar innan hade förstått vilket helvete de skulle få i sina liv - bara för att de uppvisade nästan ofattbart stort mod och civilkurage - hade de gjort det i alla fall?
Hade du eller jag gjort det? Det tål att fundera på...
Hur som helst: Tack Ronnie Sandahl!
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article17322059.ab
Peter Norman var ingen av dessa två ikoner. Han var den vite killen som stod just bredvid.
En sensationell australiensisk silvermedaljör som inför prisutdelningen hade börjat prata med de båda amerikanerna. Smith och Carlos hade då berättat om den aktion de planerade: de skulle bära svarta handskar och protestera med knutna nävar. Problemet var bara att Carlos hade glömt sina handskar i olympiabyn.
Efteråt har de berättat att det var australiensaren som föreslog att de skulle dela paret, en handske var.
För att visa sin solidaritet såg Peter Norman dessutom till att låna en protest-badge från det amerikanska lägret, som han under prisutdelningen bar på sitt bröst.
Efteråt, när skandalen var ett faktum, skickades amerikanerna Smith och Carlos hem från olympiaden. De mottogs som hjältar och trubbelmakare, för alltid symboler för mod och rättvisa.
Peter Norman? Han sprang aldrig för Australien igen. Solidaritetshandlingen blev ett karriärmässigt självmord. Det rassegregerade Australien behandlade sprintern som en landsförrädare. Trots att Norman fyra år senare kvalificerade sig till OS i München med överlägsen marginal fick han inte åka.
Han tystades effektivt. Tidningarna skrev inte. Australiens bäste sprinter någonsin föll i glömska. Och själv sjönk Peter Norman allt djupare ned i depressioner och alkoholmissbruk.
Detta skulle nästan kunna vara en sedelärande historia, om man bara blev klok på vad den ska lära oss.
Eller så här: om den bara lärde oss något upplyftande. Men det gör den inte. För på historieskrivningens skräphög finns tusentals Peter Normans, de bortglömda hjältarna som försvann mellan raderna. Människor som stod upp för något, och tvingades betala priset.
Och när det 2005 restes en staty över händelsen var andraplatsen tom, Peter Norman var inte ens med i konstverket.
Ett år senare dog han, sextiofyra år gammal. Peter Norman fick en hjärtattack medan han klippte gräset.
På begravningen var det två grånade amerikaner som bar kistan; Tommie Smith och John Carlos hade rest till Australien för att visa sin respekt.
Och fyrtiofem år senare står sig fortfarande rekordtiden från silverloppet i Mexiko, till denna dag har ännu ingen australiensare sprungit snabbare än den modige Peter Norman.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article17322059.ab">
