SNOWDEN FÖRTJÄNAR FREDSPRIS ISTÄLLET FÖR FÖRNEDRING
Skriver Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski i Söndagskrönikan den 8/11 2015 - briljant skrivet!
I tidningens Lördagsmagasin (7/11) gör Lena Sundström och Lotta Härdelin en djupgående intervju med hjälten Edward Snowden.
Han är en mycket modig person som förtjänar all respekt!
I över två år har Edward Snowden levt i exil i Moskva. USA borde ge sin visselblåsare en anständig möjlighet att återvända hem.
Under lång tid talades det om ”Robert i Paris” i en liten krets på Dagens Nyheters redaktion. Det var kodnamnet för visselblåsaren Edward Snowden, en av världens mest eftersökta män. Vi visste att DN:s Lena Sundström och Lotta Härdelin eventuellt skulle få intervjua honom i Moskva. Men det krävdes månader av hemliga telefonsamtal, krypterad mejlkorrespondens och stor försiktighet innan mötet kunde bli av.
Som journalist är det ofta en fördel att vara en aning naiv: det kan leda till bättre resultat. Men rapporterar man om staters hårda kärna är det också på sin plats att vara paranoid, i alla fall lite grann.
Du kan bli avlyssnad, du kan vara skuggad, du kan utsättas för trakasserier – och inte bara av säkerhetstjänster i diktaturer. Den brittiska tidningen The Guardian, som varit ledande i rapporteringen om Snowdens historiska läcka från den amerikanska säkerhetsmyndigheten NSA, har utsatts för mycket otäcka påtryckningar. Värst har angreppen varit från brittiska myndigheter, ja, ända från regeringsnivå. Det konstitutionella skyddet för pressens frihet är inte så starkt som många tycks tro.
När storebror känner sig hotad slår han till.
Det visste Edward Snowden innan han larmade om NSA:s metoder. Han valde ett liv på flykt för att kunna avslöja att USA övervakar sina egna medborgares samtal och meddelanden i en aldrig tidigare skådad omfattning.
”Det är klart jag har betalat ett pris. Jag kan inte åka hem”, säger Snowden i DN-intervjun.
När Edward Snowden år 2013 läckte blev utfallen mot honom extremt hårda. Han stämplades som ”landsförrädare” av utrikesminister John Kerry, konservativa kolumnister rasade.
I dag är tongångarna mer blandade. President Obama har nyanserat Kerrys kritik. Och den demokratiska presidentkandidaten Bernie Sanders har i debatt med Hillary Clinton till och med tagit Snowden i försvar. Som visselblåsare har han spelat en viktig roll för att sprida kunskap till det amerikanska folket om missförhållanden, konstaterade Sanders nyligen.
På vår sida om Atlanten är stödet ännu större. En majoritet i Europaparlamentet röstade i förra veckan igenom en resolution som ger Snowden det erkännande han förtjänar. EU:s medlemsländer uppmanas att lägga ned eventuella brottsanklagelser mot honom, garantera skydd mot att bli utlämnad och ge status som visselblåsare och försvarare av mänskliga rättigheter.
Tydligare än så kan det knappast bli, även om resolutionen inte är juridiskt bindande.
Men också symbolik är viktigt. Vem som betraktas som terrorist eller frihetskämpe, vem som ses som brottsling eller oppositionell, vem som beskrivs som landsförrädare eller visselblåsare har enorm betydelse.
Ofta kan gränserna vara flytande och behöva omvärderas över tid. Men i Edward Snowdens fall stod det tidigt klart att han gjort sitt land en stor tjänst genom att låta allmänheten få kännedom om allvarliga missförhållanden i statsapparaten.
Som en konsekvens av NSA-läckaget tillsatte president Obama en extern rådgivningspanel för att gå igenom anklagelserna. Dess slutsatser och omfattande rekommendationer kan läsas som svidande kritik mot säkerhetsmyndighetens arbete; i sig ett slags bekräftelse på att Snowden haft rätt.
Slutsatsen är inte att demokratiska stater ska upphöra att ta terrorhot på allvar. Men ändamålet kan inte automatiskt helga medlen. Och framför allt måste det finnas parlamentarisk förankring bakom säkerhetstjänsternas arbete. Medborgarna kan inte lämnas utanför, det måste finnas kontrollmekanismer och en tydlig maktbalans.
All makt korrumperar, och absolut övervakningsmakt har lite gemensamt med demokratin.
Det var detta som Edward Snowden påminde alla om. Hans agerande kan problematiseras; exakt var gränsen för en läcka ska dras är inte självklart. Stater har legitima säkerhetsbehov som kan skadas av öppenhet. Total transparens är inget eftersträvansvärt mål. Men i grunden gjorde Snowden rätt: han verkade med den amerikanska konstitutionens bästa för ögonen, i likhet med tidigare visselblåsare som Daniel Ellsberg (Pentagon papers) och Mark ”Deep Throat” Felt (Watergate).
I Ryssland, där han nu lever i exil, finns varken en fri press eller den maktbalans som kännetecknar den amerikanska demokratin. President Putin bedriver ett propagandakrig mot såväl sin egen befolkning som mot andra stater. Edward Snowden är i Kremls värld en tacksam trofé i det globala pr-arbetet – eller som Vladimir Putin uttryckt det: ”En oönskad julklapp”.
Är Snowden ett av Putins propagandaredskap? I så fall högst ofrivilligt. Några hyllningar till den ryska regimen har han aldrig gjort sig känd för. Vistelsen i Moskva är en konsekvens av att Snowden – bokstavligen – inte kan ta sig vidare i världen utan att riskera att bli utlämnad till USA. Han fastnade i Moskva under en mellanlandning och sökte asyl i 22 länder – men bara ett sa ja: Ryssland.
”Jag valde inte Ryssland”, säger Edward Snowden till DN:s Lena Sundström.
Situationen är ovärdig. Men skulden för det bär inte visselblåsaren utan de västliga demokratier som låtit Ryssland ikläda sig rollen som falsk beskyddare av mänskliga rättigheter.
USA kan göra slut på förnedringen och erbjuda Snowden någon form av amnesti. Det skulle i ett slag stärka den amerikanska demokratin.
Peter Wolodarski