Minns ni när man var yngre och gick i "göra slut eller inte göra slut" tankar?
Kompisarna sade att man skulle göra en lista med för och nackdelar - en med minus och en lista med vederbörandes plussidor. Om den ena listan blev längre än den andra - då visste man vad som skulle göras.
Var inte livet oförskämt enkelt när man var yngre?
Men, bortsett från det, om nu X fick flest minus på listan så gick man ju bra länge och drog på det i alla fall och våndades inför tanken på ensamhet och kanske skräcken för att ångra sig?
Jag personligen lider av sådan separationsångest att jag grinade när ena barnet gjorde slut med tjejen i fjärde klass.
Då kan ni ju föreställa er hur det var när jag funderade på att göra slut, det gick ju emot hela min personlighet.
Ofta slutade det med att jag funderade så länge på om jag glömt något som var på plussidan och om jag verkligen kunde leva utan X - att X hann göra slut flera gånger om. Och jag var naturligtvis helt förkrossad trots att vi både ville det.
Ingen logik bara känslopjunk "och vi som älskade varandra så mycket den första månaden" - tankar.
Just nu har jag liknande tankar och grav separationsångest därför att vi bestämt oss för att försöka omplacera ett av husdjuren. Jag vet att det är för djurets bästa - och det bästa för oss.
Men blotta tanken är fruktansvärt irriterande för tårkanalerna. Vi talar om en kvinna här som bröt samman när hon var sju år och hennes mamma lämnade tillbaka hennes marsvin till djuraffären.
En hundcoach jag såg på TV hävdade att en hund inte alls är bunden intill döden till sin ägare, dyker det upp en roligare matte eller husse som går längre promenader, leker oftare och har godare käk, så är hunden skitbra på att gå vidare.
Gott så!
Men vem ska trösta matte?