Jag tittar på statusuppdateringar på Facebook, på sådant som händer vänner från förr och nu och det känns som om det gått så bra för alla i livet och jag tycker förstås att alla förtjänar det bästa.
I min ålder ska man njuta av av sina minnen och ha någon att dela dem med. Man ska bo bra, ha god ekonomi, ett kul jobb, åka på häftiga dyra semestrar.
Eller åtminstone på någon slags semester, man ska göra roliga saker med sina vänner och man ska inte ha skaffat sig en massa djur man varken har råd med eller möjlighet att ta hand om till 100%.
Jag har haft mycket roligt på vägen, jag har fina minnen, underbara vänner och en fantastisk familj.
Men efter min senaste kraschlandning och nu levnadsnivå existensminimun - som föranletts av att jag fattat en rad felaktiga beslut och att en stalker drev mig till vanvettets gräns - så känns det som om jag aldrig kan resa mig igen.
Hur kan man sjabbla bort sitt enda liv så? Varför är min hjärna så bedräglig?
Det enda jag gjort som jag är 100 % stolt över är mina barn
Jag vet att jag är min egen lyckas smed - men jag är en usel smed.