KEN RINGS "Livet"är släppt på Albert Bonniers förlag.
Jag har snart tuggat mig igenom Ken Rings debutroman - och om det är bra att väcka upp känslor med en bok har han lyckats. Jag får tvångstankar om att strypa karln!
Boken är skriven ungefär 50 år för tidigt, även om jag misstänker att Ken Ring kanske aldrig mognar. Till skillnad från hans musik som faktiskt är helt okej är boken ett flöde av tarvligheter, drog, gängromantik och "vi är livsfarliga gangsters från förorten" och jag är Kungen av alla.
Resten av sidorna, de som inte handlar om brudar, bärs, amfetamin och annat "godis"är också de i total avsaknad av all slags självkritik.
Det mest pinsamma är inte att han helt omedvetet framställer sig själv som ett första klassens rövhål med ett ego större än Gibraltar. Borde inte någon på förlaget sagt åt honom att "nä, vi väntar ett tag du Ken" - sjas tillbaka till studion med dej - ditt liv har förvisso varit fantastiskt, berätta om det i låttexterna, men det BLIR INGEN BOK!
Vissa författare behöver räddas från sig själva. Att ge ut den här boken är ett lika uselt beslut som det var att börja sända Big Brother och Paradise Hotel i TV - om ni förstår hur jag tänker.
Det värsta är att han hänger ut både vänner och familj och alla han har lust att dissa - och de flesta av dem är onda, om de inte gjort som Ken velat förstås, eller helst dyrkar marken där han går - då är de okej.
Tänk så illa det går för pojkar som växer upp utan mänsklig värme och moderskärlek. Särskilt när de skriver böcker.
Älska era barn därute så vi slipper sånt här framöver, snälla!